Musiken
Bandoneónen och dess band
Instrumenten bakom en tangokväll: bandoneónens märkliga klaviatur, fiolerna, pianot och basen, sångaren, och hur sextetten växte till en orquesta típica.
Leta efter ett ledigt datum ↗Snabbt svar
Tangons klang vilar på bandoneónen, en concertina vars knappar ger olika toner på väg in och på väg ut. Runt den står fioler, piano och kontrabas, kärnan i den sextett som Vicente Greco tillskrivs ha standardiserat. En större orquesta típica lägger till stråkar och bandoneóner, och en sångare kan ansluta. Ingen uppsättning utlovas för någon föreställning, men att känna till dessa delar hjälper dig att höra vad som händer.
Ett tyskt instrument i Argentina
Bandonionet har sitt namn efter Heinrich Band, en tysk instrumenthandlare, och var från början avsett för sin tids religiösa och populära musik. Man tror att det kom till Argentina omkring 1870 med sjömän och emigranter från Tyskland och Italien, även om inga dokument visar exakt hur det anlände. Vid 1910 tillverkades bandoneóner i Tyskland uttryckligen för de argentinska och uruguayanska marknaderna. Historiskt producerades de huvudsakligen i Tyskland och aldrig i Argentina, vilket är ett märkligt faktum om instrumentet som är starkast förknippat med stadens musik.
Varför det är så svårt att spela
Liksom andra concertinor sitter den mellan händerna och pressar luft genom stämda metalltungor. Problemet är att en given knapp ger en ton vid tryck och en annan vid drag, och de två händerna har olika layouter. Det lämnar spelaren med fyra separata klaviaturer att lära sig. Många tangospelare undviker en del av detta genom att arbeta nästan helt på drag, med en luftutsläppsknapp för att snabbt stänga bälgen. De två sidorna skiljer sig också i klang: nasal och dämpad till vänster, ljus och skarp till höger.
Från trio till sextett
Den första generationen musiker i Buenos Aires, känd som Guardia Vieja, använde portabla instrument: trio med flöjt, gitarr och violin, med bandoneónen som anlände i slutet av 1800-talet. Eduardo Arolas, med smeknamnet bandoneonens tiger, var den främsta drivkraften bakom dess popularitet. Vicente Greco standardiserade snart tangosextetten: piano, kontrabas, ett par violiner och ett par bandoneoner. På 1920-talet tog bandledare som Roberto Firpo och Francisco Canaro bort flöjten och lade till en kontrabas, och musiken rörde sig mot mer respektabla lokaler.
Orquesta típica
I Argentina och Uruguay betyder orquesta típica ett tangoband av en särskild form: en stråksektion med tre eller fyra violiner, ibland med viola och cello, tre eller fler bandoneoner, och en rytmsektion med piano och kontrabas. Golden Age-band, från omkring 1935 till 1952, hade ofta fler än ett dussin musiker. Ett litet rum kan inte rymma det, vilket är värt att komma ihåg när du läser om de stora orkestrarna. Varje kaféscen fungerar i mindre skala, och uppställningen din kväll beror på dem som sätter upp showen.
Sångaren kliver fram
En tango kan vara helt instrumentell eller ha en vokalist. Carlos Gardel, som engelska Wikipedia kallar den mest framträdande gestalten i tangons historia, var med och utvecklade tango canción på 1920-talet. Texterna präglas av nostalgi, sorg och klagan över förlorad kärlek. Senare band arbetade också med stjärnvokalister: Aníbal Troilos orkester, känd framför allt för sina instrumentala stycken, spelade in med sångare som Roberto Goyeneche och Edmundo Rivero. Gardel själv finns med bland kaféets besökare.
Vad du ska lyssna efter
Börja med skillnaden mellan bandoneónens två händer, lägg sedan märke till vem som håller melodin: pianot och basen håller grunden medan stråkar och bälg byter av varandra på linjen. Lyssna också efter pulsbyten. Tango går i två eller fyra, milonga sitter snabbare och lättare, och tangovalsen, eller vals, rullar i tre. Dansarna svarar på allt detta och öppnar eller sluter omfamningen när musiken skiftar. Du behöver inte namnge något för att njuta av det, men det ger dina öron något att följa.
Vem detta inte är för
Den här sidan är bakgrund och inte ett programblad. Om du vill veta exakt vilka stycken och vilka musiker du kommer att höra en given kväll kan ingen berätta det i förväg, och den här guiden gissar inte. Om du vill ha en full orkester, leta efter en konsertsal och inte ett kafé. Och om du föredrar din tango modern och experimentell, fråga dig själv om ett program med klassiker är det du kom för. För den som är där första gången är klassikerna dock precis rätt ställe att börja på.
Källor